Om du vill se mig igen så kasta grus mot mitt fönster

Hur visioner och drömmar är viktigare än framgång: JAG MÅSTE FÅ LEVA I MIN VISIONBUBBLA ANNARS DÖR JAG!
Det är ingen som förstår ibland känns det som. Eller är det bara så att ingen kan förstå en tonåring... Möjligtvis en annan tonåring.
Jag känner mig olycklig i olyckan. Mamma kallar det hormoner, jag kallar det upp-och-ner-fasen.
Du vet då man liksom saknar allt gammalt, man lyssnar på låtar från stunder och personer. Man blir arg för minsta lilla och man vill helst bara ligga där i sin säng och lyssna på dom där jävla låtarna! Och jag säger som Säkert-Annika "Vilken jävla lögn att det här ska vara ens bästa tid". Tonåren alltså. Det är väl lite av varje.
Man blir arg om någon positiv människa försöker få en på andra tankar och man är avundsjuk på den som har allt man tror man själv vill ha, men när man tänker efter så är det inte alls vad man söker. Det är oftast då man byter skiva och kliver upp ur sängen. Och den där "man" är förstås jag, Signe Gustafsson. Yup.
Just nu känns allt konstigt. Konstigt som om någon dragit mig i armen för att visa mig att den jag älskar är med någon annan... Det är ju inte så det ska kännas egentligen, men det är så det känns? Synd om dig som tvingat dig igenom den här texten. Jag talar ju emot mig själv hela tiden!? Dumma hjärna och dumma falske-känslor.

It makes me feel better