Följden av eller anledningen till mitt beteende de senaste dagarna har nu förklarat sig. Jag har 39 grader feber och vaknade 17.30.
Kallsvettig och utmattad.
Jag lyssnar på Markus Krunegård och får en slags melankolisk men ändå varm och lugn känsla.
Jag längtar både framåt och bakåt i tiden, jag har ingen aning om var jag står just nu. Är jag kvar i dåtiden eller går jag för fort fram i livet? Är jag lagom?
Jag vet inte.
Är jag ledsen? Isåfall vill jag inte erkänna det.

Jag vill tända eld på Kåge, då försvinner i alla fall snön.

/Signe